Sommaren 2018

Juli 2018 går ju till minne som en av de varmaste, tillsammans med fotbollssommaren 1994. Då var världen ännu ny och spännande för mig. Denna sommar återfinner sig den känslan, tack vare dels värmen och dels den nya friheten och spänningen i dumpstring. Värmen gör att många dumpstrare avstår från sopkärlen eftersom matvarorna snabbt blir dåliga. Men sommaren får ju svenskarna att öppna upp sig för varandra, så jag lyckas organisera ett uppbåd bland medlemmarna i Facebook-gruppen för dumpstring i Stockholm. Vi stämmer träff klockan halv elva : Annika, kock och blivande hemkunskapslärare; Anna från Kungsholmen, som har sin dotter i barnvagnen med sig; Agneta med snickarbyxorna och Victor, en brevbärarkollega som mest bara vill hänga med. Han är ändamålsvidrigt klädd i vit skjorta. Det sista ljuset dröjer sig kvar. Vi kollar på kartan över närområdet för att orientera oss, och börjar med lastkajen bakom Biobutiken. Just deras sopkärl är inte tillgängliga nu klockan elva, men surdegsbageriet har slängt flera säckar med fina bröd som vi kan ta för oss av. Det blir två limpor och några bullar vardera. Lika mycket som vi tar lämnar vi kvar i kärlen.

Vi fortsätter till fots, eftersom det bara är två av oss som har cykel. I det tempot hinner vi prata med varandra om hur vi ser på matsvinnet. Som Andreas Jakobsson påpekar i sin bok Svinnlandet sätts bäst före-datum på äggkartonger, enligt EU-bestämmelser, en månad efter värpning. Men äggen är enligt Livsmedelsverket ätbara i ytterligare två månader. Vi går en kilometer nedför vägen och kommer till Trippelbutiken. Där finns tre sopkärl framför garageporten till lastintaget. Vi flockas runt dem och öppnar. Vi hittar äpplen, tomater (en av dem hamnar i Toras händer ganska snabbt) och massor av fil, minimjölk med mera. Agnetha/Anna påpekar att förpackningarna fortfarande var kalla trots det tropiska vädret, så vi sluter oss till att de hade slängts vid stängning, bara någon timme före vår ankomst. Det blir flera liter mejeriprodukter åt var och en av oss.

Medan vi står och tar för oss ser jag en Securitas-bil närma sig. Jag säger till de andra -”Dags att knyta ihop säckarna och dra!”

Utan större dramatik samlar vi ihop det vi har plockat upp i påsar, som vi hänger på cykelstyren och barnvagn. Vi tar oss in i skydd bland husen tvärs över gatan, dit ingen väktare följer oss. Efter några minuter ser vi Securitas-bilen köra iväg och lugnar ner oss. Det är en risk med att vara ute i stor grupp: att vi blir uppspelta och pratar högljutt om vad vi hittar. Det kan ju reta upp grannarna. Så inte heller här bland bostadshusen vill vi uppehålla oss alltför länge.

Vi går därför tillbaka till mötesplatsen och sammanfattar vår tur. Där kan vi ge bort många fikabröd till några tonåringar på väg in till 7-11. Om man kan mota Olle i grind och stoppa kidsen från konsumtion så är mycket vunnet. Självklart berättar vi för dem varifrån bröden kommer, men lyckligtvis blir de inte avskräckta av detta.